Rötmånad-Promoe

Ingen hör Ingen hör Ingen ser Ingenting (Vers 1) Svetten klibbar, flugorna surrar Där är svensken innanför stugornas dörrar Blodet tjockt, flyter trögt som konversationen Orden faller kalla ner på kvällsmatsbordet Magen känns uppsvälld, klockan den tickar Livet rinner iväg, kastar försoffade blickar Genom tv-fönstret Och se det mönstret Upprepas gång efter gång Av vårt eget rum Känns klaustrofobiskt, krympande, kvävande Tanken kommer, krypande, krälande Kravlande upp till ytan igen Krymplingar redan som ynglingar, stympade Stöpta, döpta efter mallen Känns som svensson über alles Han sänker volymen på allsång från skansen Skriker ut sin ångest från en balkong någonstans (Chorus) Ingen hör Ingen ser man Föds och dör – inget mer va Ensamheten driver oss till vansinne Mänsklighetens tid minskar med var timme Ingen hör Ingen ser man Föds och dör – inget mer va Ensamheten driver oss till vansinne Mänsklighetens tid (Vers 2) Soporna stinker, flugorna surrar Luften darrar av värmen, och frugan hon börjar Men tålamodet tryter, som konversationen Och blodet flyter ut på kvällsmatsbordet Magen är uppsvälld, klockan har tickat Livet har runnit ut, det har gått snart en vecka Gardinen är dragen för fönstret Hans rum känns som om det äter honom som cancer-svulster Hypokondriskt, växande, väsande Psykologiskt knäckande, jäsande Mytologiskt förhäxande, täcks han med Ondskan som blåser bort all eftertänksamhet Livet en långsam föruttnelse Överblommad och snart förvuxen Men människan skördar det i ett slag hårt mot pannan Den här världen gör det svårt att andas för (Chorus) Ingen hör Ingen ser man Föds och dör – inget mer va Ensamheten driver oss till vansinne Mänsklighetens tid minskar med var timme Ingen hör Ingen ser man Föds och dör – inget mer va Ensamheten driver oss till vansinne Apokalypsens tid är snart inne Ingen ser Ingen hör Ingenting Känns som svensson über alles X 6 Skriker ut sin ångest från en balkong någonstans